14. Då gick Lot bort och talade med sina blivande svärsöner. »Skynda er bort från denna ort«, sade han. »Herren skall ödelägga staden.« Men svärsönerna trodde att han skämtade.
15. I gryningen drev änglarna på Lot och sade: »Skynda dig i väg och ta med dig din hustru och de båda döttrar du har här, så att du inte förintas när staden straffas.«
16. Lot dröjde, men eftersom Herren ville skona honom, tog männen honom och hans hustru och de båda döttrarna och ledde dem ut ur staden och lämnade dem där.
17. När de förde ut dem sade han: »Fly nu för livet, se dig inte tillbaka och stanna inte förrän du har kommit över slätten. Rädda dig upp i bergen, annars kommer du att förintas.« —
18. »Nej, Herre«, sade Lot till dem.
19. »Du har visat din tjänare ynnest och har varit barmhärtig mot mig genom att skona mitt liv, men jag kan inte fly ända upp i bergen. Jag skulle aldrig hinna undan olyckan, jag skulle dö.
20. Men staden här framme ligger så nära att jag kan fly dit. Det är bara en liten stad, låt mig få söka min tillflykt där och rädda mitt liv — den är ju så liten!«
21. Han svarade: »Ja, det skall bli som du vill, också den här gången. Jag skall inte förstöra den stad du talar om.
22. Men fly dit så fort du kan, jag kan ingenting göra förrän du är där.« Så fick staden namnet Soar.
23. När solen gick upp över jorden var Lot framme i Soar.
24. Då lät Herren ett regn falla över Sodom och Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren, från himlen,
25. och han förstörde dessa städer och hela slätten och förintade dem som bodde i städerna och det som växte på marken.
26. Men Lots hustru som gick efter honom såg sig tillbaka. Då förvandlades hon till en saltstod.
27. Tidigt på morgonen begav sig Abraham till den plats där han stått inför Herren.
28. När han såg ner över Sodom och Gomorra och över hela slättlandet fick han se röken stiga som från en smältugn.