34. Men han skymfade dem, gjorde narr av dem och behandlade dem så att de blev orena. Han förde övermodigt tal,
35. och i sin förbittring svor han denna ed: »Om inte Judas och hans här omedelbart utlämnas åt mig kommer jag att sätta eld på detta hus så snart jag kommer välbehållen tillbaka.« Sedan gick han därifrån i fullt raseri.
36. Då gick prästerna in och ställde sig framför altaret och tempelhuset. De brast i gråt och sade:
37. »Det var du själv som utvalde detta hus till att bära ditt namn och vara ett hus för ditt folks bön och åkallan.
38. Straffa denne man och hans här, och låt dem falla för svärdet! Kom ihåg deras hädelser, och låt dem inte behålla livet!«
39. Nikanor lämnade Jerusalem och slog läger i Bet-Horon, där en här från Syrien förenade sig med honom.
40. Judas slog läger i Hadasha med 3 000 man. Och Judas bad denna bön:
41. »En gång när de kungliga sändebuden hädade gick din ängel ut och dräpte 185 000 man i deras här.
42. Låt också denna här bli krossad under vårt anfall i dag, låt de överlevande bli varse att det var onda ord som deras ledare yttrade mot ditt tempel, och döm honom som hans ondska förtjänar!«
43. Härarna möttes i strid den trettonde dagen i månaden adar, och Nikanors här blev krossad. Han själv var den förste som föll i striden,
44. och när folket i hans här märkte att han hade stupat kastade de sina vapen och flydde.
45. Judas män förföljde dem under en dagsmarsch, från Hadasha tills de kom till Geser, och de blåste i signaltrumpeterna under förföljandet.
46. Då kom det ut folk från alla judiska byar i trakten och inringade den flyende hären, så att den tvingades tillbaka mot förföljarna. Alla höggs ner med svärd, och inte en enda man blev kvar i livet.