42. Men Judas ryckte fram med sin här och tog upp striden, och 600 man stupade i kungens här.
43. Elasar Avaran såg att en av elefanterna bar kungligt skyddspansar; den höjde sig över alla de andra djuren, och han trodde att kungen red på den.
44. Då offrade han livet för att rädda sitt folk och själv vinna evig ryktbarhet.
45. Han rusade djärvt fram mot elefanten, mitt in bland fiendens linjer, och dräpte till höger och vänster, så att fienden drevs undan på båda sidor.
46. Sedan dök han in under elefanten och gav den en dödande stöt underifrån. Den föll ihop över honom, och han dog på stället.
47. Men när israeliterna erfor kungarikets styrka och kraften i truppernas anlopp måste de vika för fienden.
48. Kungens krigare tågade nu mot Jerusalem för att fortsätta kampen, och kungen slog upp sitt läger så att han hotade Judeen och Sionberget.
49. Med folket i Bet-Sur slöt han fred. De måste lämna staden, eftersom där inte fanns tillräckligt med proviant för en belägring. Det var nämligen sabbatsår, och jorden vilade.
50. Kungen intog alltså Bet-Sur och förlade en truppstyrka där till stadens försvar.
51. Därefter belägrade han templet under lång tid. Han ställde upp skytteplattformar och belägringsmaskiner, eldkastare och katapulter, mekaniska pilbågar och stenslungor.
52. Försvararna tillverkade också maskiner för att bekämpa angriparnas, och striden varade länge.
53. Men det fanns inga livsmedel i lagerrummen, eftersom det var det sjunde året, och de som hade räddats undan hedningarna och förts till Judeen hade gjort slut på det sista av förråden.
54. Bara ett fåtal män blev kvar i templet, ty hungern överväldigade de flesta, så att de skingrades och återvände var och en till sitt.
55. Lysias fick emellertid underrättelse om att Filippos, som före kung Antiochos död hade fått uppdraget att fostra hans son Antiochos till kung,
56. hade vänt tillbaka från Persien och Medien tillsammans med de styrkor som kungen fört dit, och att han nu försökte ta makten.
57. Lysias tillrådde då genast att man skulle avtåga, och han sade till kungen, till officerarna och till manskapet: »Vi blir mer utmattade för var dag, vi har ont om proviant, och platsen som vi belägrar är starkt befäst. Dessutom har vi kontrollen över riket att tänka på.