29. De föll in i Idumeen och slog läger vid Bet-Sur, och Judas kom emot dem med 10 000 man.
30. När han såg hur stark fiendehären var bad han denna bön: »Välsignad är du, Israels räddare, du som med din tjänare Davids hand gjorde jättens anfall om intet och som utlämnade filisteernas här åt Jonatan, Sauls son, och åt hans väpnare.
31. Låt nu ditt folk Israel övervinna denna här, så att den drar skam över sig trots all sin styrka och sina ryttare!
32. Gör dem fega, förlama deras mod och kraft, låt dem drabbas av ett förödande nederlag!
33. Slå ner dem med hjälp av dem som älskar dig och deras svärd, och låt alla dem som känner ditt namn få prisa och lovsjunga dig!«
34. Sedan drabbade de samman, och bortåt 5 000 man i Lysias här stupade och föll under Israels anfall.
35. När Lysias såg hur hans egen här hade drivits tillbaka och märkte vilket mod som fanns på Judas sida och hur fast beslutna israeliterna var att leva eller dö med ära, tågade han tillbaka till Antiochia. Sedan värvade han legotrupper för att kunna återvända till Judeen med en ännu större härsmakt.
36. Men Judas och hans bröder sade: »Nu, när våra fiender är krossade, skall vi gå upp till templet för att rena och återinviga det.«
37. Hela hären samlades, och de gick upp till Sionberget.
38. Där fann de templet övergivet, altaret skändat och portarna nerbrända; på gårdarna växte riset som i en snårskog eller på en bergskulle, och prästernas sidokammare var nedrivna.
39. Då rev de sönder sina kläder och brast ut i höga klagorop; de strödde aska över sig
40. och föll ner med ansiktet mot marken. Och de blåste i signaltrumpeterna och ropade upp mot himlen.
41. Sedan befallde Judas en del av sina män att ta upp strid mot borgens besättning medan han renade templet.
42. Han valde ut oförvitliga präster med kärlek till lagen,
43. och de renade templet och förde bort de vanhelgande stenarna till en oren plats.
44. De rådgjorde om vad de skulle göra med brännofferaltaret som hade blivit skändat
45. och kom till det kloka beslutet att riva ner det, för att det inte skulle vittna om skymfen att hedningarna hade vanhelgat det.De rev alltså ner altaret
46. och lade undan stenarna på en lämplig plats på tempelberget, där de skulle ligga tills det kom en profet som kunde ge anvisningar om dem.