24. På återvägen sjöng de och lovprisade himlen, som tillbörligt är, ty evigt varar hans nåd.
25. En stor räddningens dag var detta för Israel.
26. De överlevande bland fienderna kom till Lysias och rapporterade allt som hade inträffat.
27. När han fick höra det blev han bekymrad och nedslagen över att det inte hade gått som han velat med Israel och över att kungens befallning till honom inte hade blivit utförd.
28. Följande år mönstrade han 60 000 elitsoldater och 5 000 ryttare för att slutföra kriget mot Israel.
29. De föll in i Idumeen och slog läger vid Bet-Sur, och Judas kom emot dem med 10 000 man.
30. När han såg hur stark fiendehären var bad han denna bön: »Välsignad är du, Israels räddare, du som med din tjänare Davids hand gjorde jättens anfall om intet och som utlämnade filisteernas här åt Jonatan, Sauls son, och åt hans väpnare.
31. Låt nu ditt folk Israel övervinna denna här, så att den drar skam över sig trots all sin styrka och sina ryttare!
32. Gör dem fega, förlama deras mod och kraft, låt dem drabbas av ett förödande nederlag!
33. Slå ner dem med hjälp av dem som älskar dig och deras svärd, och låt alla dem som känner ditt namn få prisa och lovsjunga dig!«
34. Sedan drabbade de samman, och bortåt 5 000 man i Lysias här stupade och föll under Israels anfall.
35. När Lysias såg hur hans egen här hade drivits tillbaka och märkte vilket mod som fanns på Judas sida och hur fast beslutna israeliterna var att leva eller dö med ära, tågade han tillbaka till Antiochia. Sedan värvade han legotrupper för att kunna återvända till Judeen med en ännu större härsmakt.