30. Då började han oroa sig för att det skulle gå som mer än en gång förr: att han skulle sakna medel till utgifter och gåvor. Sådana hade han tidigare brukat strö ut med frikostig hand, så att han överträffat alla sina företrädare på tronen.
31. Han var alldeles rådvill, men så bestämde han sig för att resa till Persien för att driva in skatterna i provinserna där och på så vis få ihop en stor mängd pengar.
32. Han lämnade kvar Lysias, en ansedd medlem av kungahuset, för att sköta styrelsen i området mellan Eufrat och Egypten,
33. och för att ta hand om sonen Antiochos uppfostran till dess han själv kom tillbaka.
34. Han lät Lysias förfoga över elefanterna och hälften av truppstyrkorna och gav honom förhållningsorder om allt som han ville få uträttat, särskilt beträffande invånarna i Judeen och Jerusalem.
35. Mot dem skulle Lysias skicka en här för att krossa Israels makt, förinta dem som ännu fanns kvar i Jerusalem och utplåna minnet av dem från platsen.
36. Han skulle låta främlingar bosätta sig i hela deras land och låta stycka upp deras jord.
37. Själv tog kungen med sig den återstående hälften av trupperna. Han lämnade sin huvudstad Antiochia — detta var år 147 — gick över Eufrat och marscherade genom de övre provinserna.
38. Lysias valde ut Ptolemaios, Dorymenes son, samt Nikanor och Gorgias, tre dugliga män som räknades till kungens vänner.
39. Han skickade med dem 40 000 man fotfolk och 7 000 ryttare, som skulle falla in i Judeen och förhärja landet enligt kungens order.
40. De bröt upp med alla sina trupper och kom till trakten av Emmaus på slätten, där de slog läger.