28. Han öppnade sin skattkammare och betalade ut truppernas sold för ett år framåt, och han gav dem order att hålla sig beredda för alla tänkbara uppgifter.
29. Men han fann att det hade blivit tomt på pengar i skattkammaren. Skatteinkomsterna från riket hade också sinat till följd av den oenighet och skada han hade ställt till med i landet, när han försökte upplösa lagar och seder som hade bestått sedan urminnes tid.
30. Då började han oroa sig för att det skulle gå som mer än en gång förr: att han skulle sakna medel till utgifter och gåvor. Sådana hade han tidigare brukat strö ut med frikostig hand, så att han överträffat alla sina företrädare på tronen.
31. Han var alldeles rådvill, men så bestämde han sig för att resa till Persien för att driva in skatterna i provinserna där och på så vis få ihop en stor mängd pengar.
32. Han lämnade kvar Lysias, en ansedd medlem av kungahuset, för att sköta styrelsen i området mellan Eufrat och Egypten,
33. och för att ta hand om sonen Antiochos uppfostran till dess han själv kom tillbaka.
34. Han lät Lysias förfoga över elefanterna och hälften av truppstyrkorna och gav honom förhållningsorder om allt som han ville få uträttat, särskilt beträffande invånarna i Judeen och Jerusalem.
35. Mot dem skulle Lysias skicka en här för att krossa Israels makt, förinta dem som ännu fanns kvar i Jerusalem och utplåna minnet av dem från platsen.
36. Han skulle låta främlingar bosätta sig i hela deras land och låta stycka upp deras jord.
37. Själv tog kungen med sig den återstående hälften av trupperna. Han lämnade sin huvudstad Antiochia — detta var år 147 — gick över Eufrat och marscherade genom de övre provinserna.
38. Lysias valde ut Ptolemaios, Dorymenes son, samt Nikanor och Gorgias, tre dugliga män som räknades till kungens vänner.
39. Han skickade med dem 40 000 man fotfolk och 7 000 ryttare, som skulle falla in i Judeen och förhärja landet enligt kungens order.
40. De bröt upp med alla sina trupper och kom till trakten av Emmaus på slätten, där de slog läger.
41. När köpmännen i området hörde talas om dem kom de till lägret med väldiga mängder av guld och silver och med fångkedjor för att köpa israeliterna som slavar. Armén förstärktes också med trupper från Syrien och Filisteen.
42. Judas och hans bröder märkte att förtrycket hade tilltagit och att trupperna hade slagit läger i deras land, och de fick kännedom om kungens befallningar som innebar att folket skulle utplånas och förintas.
43. Då sade de till varandra: »Vi måste rädda vårt folk ur fördärvet och kämpa för vårt folk och för templet.«
44. Och alla samlades för att vara stridsberedda under åkallan och bön om nåd och barmhärtighet.
45. Jerusalem var som en obebodd öken.Av dem hon fött fanns ingen kvar i hennes hus.Den heliga platsen var besudlad,och borgen hölls av främlingar;där var ett tillhåll för hedningar.All glädje var försvunnen från Jakob,lyra och flöjt hade tystnat.
46. De samlades och gick till Mispa i närheten av Jerusalem, ty i Mispa hade Israel förr i tiden haft en böneplats.
47. Den dagen fastade de, och de svepte sig i säcktyg, strödde aska på huvudet och rev sönder sina kläder.