10. Apollonios bådade upp en här av hedningar och en stor styrka från Samarien till strid mot Israel.
11. När Judas fick veta det gick han till anfall mot Apollonios, och han besegrade och dödade honom. Manfallet blev stort, och de överlevande flydde.
12. Vid plundringen tog Judas Apollonios svärd, som han sedan alltid använde i strid.
13. Seron, befälhavaren över den syriska armén, fick höra att Judas hade samlat ett uppbåd av trogna män som höll samman med honom och var beredda för strid.
14. Han tänkte då att han skulle vinna ära och berömmelse i hela riket genom att börja krig mot Judas och hans följeslagare som trotsade kungens befallning.
15. Han marscherade dit i sin tur och med honom en stark här av gudlösa män, som skulle hjälpa honom att bestraffa israeliterna.
16. När han närmade sig stigningen upp mot Bet-Horon gick Judas emot honom med en obetydlig styrka.
17. Men då Judas män såg hären rycka fram mot sig sade de till honom: »Hur skall vi med vår lilla styrka kunna uträtta något mot en så stor och stark armé? Ingenting har vi ätit i dag, och vi är alldeles utmattade.«
18. Judas svarade: »Det händer lätt att många blir övermannade av några få, och för himlen är det lika lätt att ge räddning genom få som genom många.
19. Det är inte antalet soldater som ger seger i strid, utan kraften kommer från himlen.
20. De kommer emot oss med övermod och laglöshet utan gräns för att hugga ner oss själva och våra hustrur och barn och sedan ta vår egendom.
21. Men vi kämpar för våra liv och för våra seder och lagar.
22. Han själv skall krossa dem under vårt angrepp — var inte rädda för dem.«
23. Med dessa ord kastade han sig överraskande mot fienderna, och Seron och hans här krossades under angreppet.
24. De förföljde honom nerför sluttningen vid Bet-Horon ända ner till slätten; bortåt 800 fiender stupade, och resten flydde till filisteernas land.