23. Just som han sagt detta trädde en judisk man fram i allas åsyn för att offra på altaret i Modein enligt kungens förordning.
24. När Mattathias såg det greps han av en helig iver som kom honom att darra i sitt innersta. Lågande av rättfärdig vrede rusade han fram och högg ner mannen invid altaret.
25. På samma gång dödade han kungens man som övervakade offrandet, och altaret rev han ner.
26. Så värnade han lagen med helig iver, så som Pinechas hade gjort mot Simri, Salus son.
27. Och Mattathias ropade högt ut över staden: »Följ med mig härifrån, alla som ivrar för lagen och stöder förbundet!«
28. Sedan flydde han med sina söner till bergen och lämnade kvar allt de ägde i staden.
29-30. Många som längtade efter rättfärdighet och rättvisa drog då ut i öknen med sina barn, sina hustrur och sin boskap för att bosätta sig där, ty det onda hade drabbat dem hårt.
31. Det kom bud till kungens män och till trupperna i Jerusalem, Davids stad, att folk som trotsade kungens befallning hade dragit ut till grottorna i ödemarken.
32. En stor styrka tog då upp jakten på dem, spårade upp dem och gick i ställning mitt emot dem. Det var på sabbatsdagen de började striden.
33. De sade till dem: »Låt det vara nog! Kom ut och gör som kungen har befallt, så skall ni få leva.«
34. Israeliterna svarade: »Vi kommer inte ut; vi vill inte följa kungens befallning och vanhelga sabbatsdagen.«
35. Då gick kungens trupper omedelbart till anfall.
36. Men israeliterna värjde sig inte; de kastade inte en sten och spärrade inte för grottorna.
37. »Utan skuld går vi alla i döden«, sade de. »Himmel och jord är våra vittnen på att ni dödar oss mot all rätt.«
38. Fienden anföll dem på sabbaten, och de och deras hustrur och barn och boskap blev dödade, upp emot tusen personer.
39. När Mattathias och hans vänner fick veta detta sörjde de djupt de döda.
40. Och de sade till varandra: »Om vi alla gör som våra bröder och avstår från att kämpa för våra liv och våra lagar mot hedningarna, då kommer de snart att utplåna oss från jordens yta.«