13. Var och en lämnade sin vistelseort och gav sig i väg till sitt eget land.
14. Bara i Bet-Sur blev några kvar av dem som hade övergett lagen och buden; den platsen var deras tillflyktsort.
15. Kung Alexander fick höra om de löften Jonatan hade fått i Demetrios brev, och när han hörde berättas om de krig som han och hans bröder hade fört, om deras tappra bedrifter och om alla strapatser som de hade utstått,
16. tänkte han: »Kan vi någonsin finna den mannens like? Vi måste genast göra honom till vår vän och bundsförvant.«
17. Och han skrev ett brev och skickade det till honom. Det lydde så:
18. »Kung Alexander hälsar sin broder Jonatan.
19. Vi har hört om dig att du är en väldig krigare som förtjänar att vara vår vän.
20. Vi förordnar härmed denna dag att du skall vara överstepräst för ditt folk och kallas kungens vän« — han skickade honom samtidigt en purpurmantel och en guldkrona — »och du skall tänka på våra intressen och bevara vänskapen med oss.«
21. I den sjunde månaden år 160, vid lövhyddefesten, klädde sig Jonatan i den heliga dräkten. Han samlade trupper och lät tillverka vapen i stor mängd.
22. När Demetrios fick höra om dessa händelser blev han missmodig och frågade sig
23. hur han kunnat låta Alexander hinna före med att vinna judarnas vänskap och stöd.
24. Han föresatte sig att i sin tur skriva och vädja till dem med löften om privilegier och gåvor för att kunna få hjälp av dem som bundsförvanter.
25. Och han skickade dem följande brev:»Kung Demetrios hälsar det judiska folket.
26. Ni har hållit era fördrag med oss i helgd och visat er som trogna vänner utan något samröre med våra fiender, vilket vi med glädje har hört.
27. Fortsätt därför också nu med att visa oss trohet! Då skall vi belöna er väl för det ni gör för oss.