28. Men Mika sade: »Skulle du återvända välbehållen, då har Herren inte talat genom mig.«Mika sade: »Hör, alla folk …«
29. Israels kung och Joshafat, Judas kung, tågade nu mot Ramot i Gilead,
30. och Israels kung sade till Joshafat: »Jag måste vara förklädd under kampen, men du kan bära dina egna kläder.« Och Israels kung förklädde sig och gav sig ut i striden.
31. Arameerkungen hade gett sina trettiotvå vagnsbefälhavare order att inte inlåta sig i strid med någon, hög eller låg, utom med Israels kung.
32. När vagnsbefälhavarna nu fick syn på Joshafat tänkte de: »Det där måste vara kungen av Israel.« De omringade honom och skulle just gå till anfall då Joshafat höjde ett rop.
33. När de märkte att det inte var Israels kung lät de honom vara.
34. Men en man som spände sin båge och sköt på måfå råkade träffa Israels kung i en skarv på rustningen. Kungen sade åt sin kusk att vända om och föra honom ut ur striden, eftersom han var sårad.
35. Kampen var dock hela dagen så hård att kungen fick stå kvar i vagnen under striden mot arameerna, och på kvällen dog han. Blodet från hans sår rann ner i vagnen.
36. Vid solnedgången ljöd ropet genom hären: »Alle man hemåt, var och en till sin stad och sin gård!
37. Kungen är död.« De kom till Samaria, och där begravde de kungen.
38. När de sköljde ur vagnen i dammen i Samaria slickade hundarna kungens blod, och hororna tvättade sig i det. Så gick det som Herren hade sagt.