3. »Atarot, Divon, Jaser, Nimra, Heshbon, Elale, Sivma, Nebo och Meon,
4. det land som Herren har underkuvat åt Israels menighet, lämpar sig för boskapsskötsel, och vi, dina tjänare, har ju boskap.
5. Om vi äger din välvilja, herre«, fortsatte de, »låt oss då få detta land som vår egendom. För oss inte över Jordan.«
6. Mose svarade gaditerna och rubeniterna: »Skulle ni stanna här, medan era bröder drar ut i krig!
7. Hur kan ni avskräcka israeliterna från att gå över floden in i det land som Herren har gett åt dem?
8. Just så gjorde era fäder när jag sände ut dem från Kadesh Barnea för att spana i landet.
9. De gav sig i väg till Druvdalen och spanade i landet, men de avskräckte israeliterna från att gå till det land som Herren hade gett åt dem.
10. Den gången flammade Herrens vrede upp, och han svor denna ed:
11. ’Ingen av de män som drog ut ur Egypten, från tjugo års ålder och uppåt, skall få se det land som jag med ed har lovat Abraham, Isak och Jakob, ty de har inte varit trogna mot mig,
12. ingen utom kenissén Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son — de har varit trogna mot Herren.’
13. Herrens vrede flammade mot Israel, och han lät dem irra omkring i öknen i fyrtio år, tills hela det släktled var borta som hade gjort det som var ont i Herrens ögon.
14. Och nu går ni i era fäders spår, ni syndares avkomma, och får Herrens vrede att brinna ännu en gång mot Israel.
15. Om ni avfaller från honom och han ännu en gång lämnar kvar Israel i öknen, drar ni undergång över hela detta folk.«
16. De gick fram till honom och sade: »Vi tänker bygga fållor här till våra hjordar och städer åt våra familjer,