18. Judarna i Susa samlades både den trettonde och den fjortonde dagen men vilade den femtonde och gjorde den till en fest- och glädjedag.
19. Därför firar judarna på landet, de som bor i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden adar som en högtidsdag med glada gästabud, då man skickar matgåvor till varandra.
20. Mordokaj skrev ner vad som hänt och sände brev till alla judar i kung Xerxes provinser, både nära och fjärran.
21. Han förordnade att de skulle fira den fjortonde och femtonde dagen i månaden adar varje år,
22. alltså de dagar då judarna fick ro för sina fiender och den månad då deras kval vändes i lycka, deras sorg i högtidsglädje. Dessa dagar skulle de göra till fest- och glädjedagar. De skulle skicka matgåvor till varandra och ge gåvor åt de fattiga.
23. Det som judarna nu hade gjort och som Mordokajs skrivelse handlade om lät de bli tradition.
24. Agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars fiende, hade planerat att utplåna judarna och låtit kasta »pur«, dvs. lott, i syfte att krossa och förgöra dem.
25. Men när saken lades fram för kungen gav han — trots sitt tidigare brev — befallning om att den onda plan som Haman hade smitt mot judarna skulle slå tillbaka mot honom själv. Både han och hans söner hängdes upp på pålen.
26. Därför fick dessa dagar namnet purim, av ordet pur.På grund av allt det som stod i detta brev och som judarna själva hade bevittnat och upplevt,
27. antog och fastställde de för egen räkning och för sina efterkommande och för dem som sluter sig till dem seden att oföränderligt varje år fira dessa båda dagar på föreskrivet sätt och på bestämd tid.
28. Så skulle de dagarna kommas ihåg och firas i varje släktled, i varje familj, i varje provins och i varje stad, så att dessa purimdagar aldrig skulle glömmas bort av judarna och minnet av dem aldrig slockna bland deras efterkommande.
29. Drottning Ester, Avichajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade med makt och myndighet skrivelser för att stadfästa detta andra purimbrev.