4. Vi har blivit sålda till att förgöras, dödas och utplånas, jag och mitt folk. Om vi hade sålts som slavar och slavinnor skulle jag ha tigit. En sådan olycka hade inte varit stor nog att besvära konungen med.« —
5. »Vem är det som vågar göra något sådant?« frågade kung Xerxes. »Var är han?« —
6. »En förtryckare och fiende«, sade Ester, »den onde Haman här.« Haman darrade av skräck inför kungen och drottningen.
7. I vredesmod reste sig kungen från bordet och gick ut i palatsets trädgård medan Haman stannade kvar för att bönfalla drottning Ester om sitt liv; han såg att kungen redan hade fällt domen över honom.
8. Just då kung Xerxes kom tillbaka från trädgården in i festsalen kastade sig Haman mot soffan där Ester låg till bords. »Går han så långt att han antastar drottningen i mitt eget slott?« ropade kungen. Knappt hade han sagt detta förrän man täckte över Hamans ansikte.
9. »En påle är redan rest«, sade Harvona, en av kungens hovmän. »Den har Haman ställt i ordning åt Mordokaj, vars ord en gång räddade kungen. Pålen står vid Hamans hus, tjugofem meter hög.« — »Häng upp honom där«, befallde kungen.
10. Så hängdes Haman upp på den påle som han själv hade rest åt Mordokaj. Nu lade sig kungens vrede.