27. Jag för min del har aldrig gjort dig något ont. Det är du som vill skada mig genom att angripa mig. Nu får Herren, domaren, skipa rätt mellan israeliter och ammoniter.«
28. Men ammoniternas kung ville inte lyssna till det budskap Jefta sänt honom.
29. Herrens ande kom över Jefta. Han tågade genom Gilead och Manasse, passerade Mispa i Gilead och drog vidare mot ammoniterna.
30. Jefta avgav ett löfte till Herren: »Om du ger ammoniterna i mitt våld,
31. så lovar jag att den som först kommer ut genom dörren till mitt hus och möter mig, när jag återvänder efter att ha besegrat ammoniterna, skall tillhöra Herren och offras som brännoffer.«
32. Jefta gick till anfall mot ammoniterna, och Herren gav dem i hans våld.
33. Han tillfogade dem ett förödande nederlag och intog landet från Aroer till trakten av Minnit, tjugo städer, ända fram till Avel Keramim. Så underkuvades ammoniterna av israeliterna.
34. När Jefta kom hem till sitt hus i Mispa gick hans dotter ut och mötte honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, han hade inga andra, varken söner eller döttrar.
35. När Jefta fick se henne rev han sönder sina kläder och ropade: »Ve mig, min dotter, du krossar mig, du drar olycka över mig! Jag har gett Herren ett löfte som jag inte kan ta tillbaka.«
36. Hon svarade honom: »Far, om du har gett Herren ett löfte, gör då med mig som du har lovat, nu när Herren har skaffat dig hämnd på dina fiender, på ammoniterna.«
37. Och hon fortsatte: »Jag ber bara om detta: Ge mig en frist på två månader, så att jag kan ströva i bergen med mina väninnor och gråta över att jag måste dö som jungfru.« —
38. »Gå«, sade han, och han tillät henne att vara borta i två månader. Hon begav sig då upp i bergen tillsammans med sina väninnor, och där begrät hon sin jungfrudom.
39. Efter två månader kom hon tillbaka till sin far, och han gjorde då med henne i enlighet med sitt löfte. Hon hade inte haft någon man.Det blev sed i Israel
40. att kvinnorna varje år går ut för att under fyra dagar besjunga gileaditen Jeftas dotter.