5. Männen sade då: »Vi kommer aldrig att hitta någon anklagelsepunkt mot denne Daniel — om vi nu inte kan komma på något som rör hans religion.«
6. Alltså begav sig ministrarna och satraperna i samlad trupp till kungen och sade till honom: »Konung Dareios, må du länge leva!
7. Rikets alla ministrar, guvernörer, satraper, rådgivare och ståthållare har rådslagit och kommit överens om att en kunglig förordning bör utfärdas och följande påbud träda i kraft: Den som under de närmaste trettio dagarna ber en bön till någon gud eller människa utom till dig, konung, skall kastas i lejongropen.
8. Kungör nu detta påbud, konung, och utfärda en förordning, som inte kan återkallas enligt Mediens och Persiens orubbliga lag.«
9. Kung Dareios gjorde så: han utfärdade en förordning med detta påbud.
10. När Daniel fick veta att en sådan förordning hade utfärdats gick han hem. Fönstren på övervåningen vette mot Jerusalem, och där föll han tre gånger om dagen på knä och bad och tackade sin Gud, som han alltid hade gjort.
11. Männen begav sig gemensamt dit och fann Daniel i färd med att be och att åkalla sin Gud.
12. De gick då till kungen och sade, med hänvisning till den kungliga förordningen: »Har du inte utfärdat ett påbud att den som under de närmaste trettio dagarna ber till någon gud eller människa utom till dig, konung, skall kastas i lejongropen?« Kungen svarade: »Det står fast, enligt Mediens och Persiens orubbliga lag.«
13. Då berättade de för kungen: »Daniel, en av de fångna judarna, bryr sig varken om dig eller om det påbud som du har utfärdat utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.«
14. När kungen fick höra detta gjorde det honom mycket ont, och han föresatte sig att rädda Daniel; ända till solnedgången försökte han finna en utväg att hjälpa honom.