19. Tidigt i gryningen steg han upp och skyndade sig till lejongropen.
20. Då han närmade sig gropen ropade han på Daniel med ängslan i rösten: »Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har den gud som du ständigt dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?«
21. Då hörde kungen Daniels röst: »Konung, må du länge leva!
22. Min Gud har sänt sin ängel. Han stängde till gapet på lejonen och de gjorde mig ingen skada. Jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och jag har inte heller gjort något ont mot dig, konung.«
23. Kungen blev mycket glad och befallde att Daniel skulle hämtas upp ur gropen. När han hade kommit upp kunde man inte upptäcka någon skada på honom: han hade litat på sin Gud.
24. På kungens order lät man sedan hämta de män som hade angett Daniel och kastade dem med barn och hustrur i lejongropen. Innan de hade nått gropens botten störtade sig lejonen över dem och slet dem i stycken.
25. Kung Dareios utfärdade en skrivelse ställd till alla folk, nationer och språk i hela världen: »Fred och välgång!
26. Jag befaller att Daniels gud skall vördas och fruktas så långt som mitt välde når:Han är den levande Guden,han som evigt förblir.Hans rike går aldrig under.Hans makt har inget slut.
27. Han räddar och befriar,han gör tecken och underi himlen och på jorden:Daniel har han räddat från lejonen.«
28. Daniel hade stor framgång under hela Dareios regering, liksom under persern Kyros.