14. Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. När han felar skall jag visa honom till rätta med sträng hand, som när människorna agar sina barn.
15. Men min nåd skall inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag tvingade att vika för dig.
16. Ditt hus och ditt kungavälde skall bestå inför mig i all framtid, och din tron skall aldrig vackla.«
17. Natan framförde till David allt detta som Herren hade sagt och uppenbarat.
18. Då trädde kung David inför Herren och satte sig ner. Han sade: »Vem är då jag, Herre, min Gud, och vad är min släkt, eftersom du har låtit mig nå så högt?
19. Ändå har du inte låtit detta vara nog, Herre, min Gud, utan du talar nu också om min ätt i en fjärran framtid. [---]
20. Vad skall jag mera säga till dig? Du känner din tjänare, Herre, min Gud.
21. Enligt ditt löfte och din vilja har du gjort allt detta underbara och låtit din tjänare få veta det.
22. Stor är du, Herre Gud, du är utan like. Det finns ingen annan Gud än du — därom vittnar allt vi hört.
23. Och det finns inget folk på jorden som kan jämföras med ditt folk Israel, ett folk som Gud själv har lett och räddat åt sig som sitt eget för att göra sitt namn känt och utföra stora och förunderliga gärningar för dess skull, ett folk som du har räddat ur Egypten för att sedan driva undan folken och gudarna i dess väg.
24. Du har för all framtid utsett Israel till ditt eget folk, och du, Herre, har blivit deras Gud.
25. Herre Gud, håll alltid det ord vid makt som du har uttalat om mig och min ätt, och uppfyll vad du har lovat.
26. Då skall ditt namn alltid äras och man skall säga: Herren Sebaot är Gud över Israel. Och din tjänare Davids ätt skall bestå inför dig.
27. Herre Sebaot, Israels Gud, du har själv uppenbarat för mig att du skall bygga mig ett hus, ett kungahus. Därför har din tjänare dristat sig att be denna bön.
28. Du, Herre, min Gud, är Gud, dina ord skall visa sig sanna, och nu har du gett mig detta stora löfte.