34. Dina händer var icke bundna,dina fötter ej slagna i bojor.Du föll som man faller för ogärningsmän.Och alla fortsatte att gråta över Avner.
35. Sedan försökte de övertala David att äta något medan det ännu var dag, men han svor: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag äter ens en brödbit innan solen går ner.«
36. Detta hans svar blev känt, och folket uppskattade det, liksom allt vad kungen gjorde.
37. Nu förstod alla där och i hela Israel att kungen inte låg bakom mordet på Avner, Ners son.
38. »Ni skall veta att en hövding och storman i Israel har fallit i dag«, sade kungen till sina män.
39. »Själv är jag ännu svag, även om jag är smord till kung, och de där männen, Serujas söner, är för hårda för mig. Men Herren skall vedergälla de onda för deras ondska.«