17. Avner hade talat med de äldste i Israel och sagt: »Ni har länge önskat att få David till kung.
18. Nu är det tid att handla, ty så har Herren sagt om honom: Genom min tjänare David skall jag rädda mitt folk Israel från filisteerna och alla andra fiender.«
19. Avner talade också med benjaminiterna, och sedan begav han sig till Hebron för att underrätta David om vad Israel och Benjamins stam hade beslutat.
20. Med tjugo man i följe kom Avner till David i Hebron, och David tog emot dem med en festmåltid.
21. Avner förklarade: »Jag skall se till att hela Israel sluter upp bakom dig, min herre och konung, och ingår förbund med dig. Så får du hela det rike du eftertraktar.« David tog farväl av Avner och lät honom gå därifrån ostörd.
22. Just då var Davids män och Joav på väg hem från ett plundringståg och hade med sig stort byte. Avner var inte längre kvar hos David i Hebron; denne hade låtit honom gå därifrån ostörd.
23. När Joav och krigsfolket kom tillbaka berättade man för honom att Avner, Ners son, hade varit hos kungen, som låtit honom gå därifrån ostörd.
24. Då gick Joav in till kungen och sade: »Vad är det du har gjort? Här kommer Avner till dig, och du låter honom bara gå härifrån!
25. Du känner väl Avner, Ners son: han var här för att vilseleda dig, han ville utforska dina förehavanden och ta reda på vad du håller på med.«
26. När Joav hade lämnat David skickade han bud efter Avner och fick honom att återvända när han var vid cisternen i Sira. Detta visste David ingenting om.
27. När Avner kom tillbaka till Hebron tog Joav honom avsides invid porten som för att tala förtroligt med honom, men där gav han honom ett dödande hugg i buken och hämnades så sin bror Asael.