4. Kungen hade höljt sitt ansikte och klagade högt: »Absalom, min son! Absalom, min son, min son!«
5. Då gick Joav in till honom och sade: »I dag har du fått alla dina män att känna skam, alla dessa som har räddat livet på dig och dina söner och döttrar, dina hustrur och bihustrur.
6. Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Du har visat att varken officerare eller soldater har något värde i dina ögon. Jag förstår nu att om Absalom hade varit vid liv, så hade det kvittat dig lika om alla vi andra varit döda.
7. Gå nu ut till dina män och få dem på humör igen. Annars kommer inte en enda att vara hos dig i morgon, det svär jag vid Herren. Och den olyckan blir värre än allt ont du varit med om i hela ditt liv.«
8. Då reste sig kungen och gick ner och satte sig i porten. Alla fick veta att han satt där och samlades framför honom.Israeliterna hade flytt, var och en hem till sig.
9. Runt om i stammarna gick de nu till rätta med varandra: »Det är kungen som har räddat oss undan fienden och befriat oss från filisteerna. Nu har han flytt för Absalom och lämnat landet.
10. Men Absalom, som vi smorde till kung över oss, har fallit i striden. Varför nämner då ingen ett ord om att hämta kungen tillbaka?«
11. När kung David fick höra vad som sades bland israeliterna lät han skicka bud med prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och fråga: »Varför skall ni vara de sista att hämta kungen tillbaka?
12. Ni är ju mina bröder, av samma kött och blod som jag — varför skall ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka?
13. Och säg till Amasa: Du är ju av mitt kött och blod. Gud må straffa mig, nu och framgent, om inte du hädanefter skall vara min överbefälhavare i stället för Joav.«
14. På det sättet fick David alla i Juda på sin sida, och folket skickade bud till honom att komma tillbaka tillsammans med sina män.
15. Då vände kungen tillbaka, och när han nådde fram till Jordan hade judeerna kommit till Gilgal för att möta honom och föra honom över floden.