7. Och Shimi skymfade David och ropade: »Ge dig av, din blodfläckade niding!
8. Nu tar Herren hämnd för allt blod av Sauls ätt som du spillde när du gjorde dig till kung i hans ställe. Herren har gett kungaväldet åt din son Absalom. Det är dina blodsdåd som har störtat dig i olycka.«
9. Då sade Avishaj, Serujas son, till kungen: »Skall den där hunden få stå där och förbanna dig, herre? Jag går bort och hugger huvudet av honom.«
10. Men kungen svarade: »Vad har ni Serujasöner med det här att göra? Låt honom förbanna — han gör det på Herrens befallning, vem kan då klandra honom?«
11. Och David sade till Avishaj och sina män: »Om min son, mitt eget kött och blod, står mig efter livet, vad kan man då inte vänta av en från Benjamins stam? Låt honom vara och låt honom förbanna mig, när nu Herren har befallt honom att göra det.
12. Kanske skall Herren ha förbarmande med mig i mitt elände och vända hans förbannelser i dag till något gott.«
13. Så fortsatte David och hans män vägen fram, medan Shimi gick jämsides med honom längs bergskammen. Hela tiden skrek han förbannelser och kastade stenar och jord mot honom.
14. Till sist kom kungen med hela sitt följe fram till Ajefim, där de vilade ut.
15. Under tiden hade Absalom och israeliterna tågat in i Jerusalem, och Achitofel var med.
16. När Davids vän Hushaj från Erek kom till Absalom hälsade han honom: »Leve konungen! Leve konungen!«
17. Absalom sade: »Är detta den trohet du visar din vän? Varför har du inte följt med honom?«
18. Hushaj svarade: »Nej, den som Herren och folket och alla Israels män har utvalt, honom vill jag tillhöra och hos honom vill jag stanna.