20. Nyss kom du hit, skall du då redan behöva flacka omkring med oss? Jag vet ju inte vart jag är på väg. Nej, vänd om och ta med dig dina landsmän. Må Herren vara god och trofast mot dig.«
21. Men Ittaj svarade: »Så sant Herren lever och du själv lever, min herre och konung — där du är, där vill också jag vara, i liv och död.«
22. Då lät David honom följa med, och Ittaj från Gat anslöt sig med alla sina män och de kvinnor och barn han hade i sitt följe.
23. Överallt hördes högljudd klagan.Kungen gick över Kidronbäcken, och folket tågade förbi honom över Olivberget och ut mot öknen.
24. Nu kom också Sadok med alla leviterna, som bar Guds förbundsark. De satte ner arken och lät den stå tills allt folket hade dragit ut från staden. Även Evjatar kom dit.
25. Kungen befallde Sadok: »För Guds ark tillbaka till staden! Om Herren är mig nådig får jag komma tillbaka och återse honom och hans boning.
26. Men om han förkastar mig får han göra med mig vad han behagar.«
27. Och kungen sade till prästen Sadok: »Hör på! Du skall i lugn och ro gå tillbaka till staden. Din son Achimaas och Evjatars son Jonatan, era båda söner, skall följa med er.
28. Själv stannar jag kvar vid flodövergångarna i öknen tills jag får ett meddelande från er.«
29. Sadok och Evjatar förde tillbaka Guds ark till Jerusalem och stannade där.
30. Under tiden gick David gråtande uppför Olivberget, barfota och med huvudet övertäckt. Alla som var med honom höljde också de sina huvuden och grät där de gick.