7. »Du är den mannen«, sade Natan. »Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul.
8. Jag gav dig din herres kungadöme och lade din herres hustrur i dina armar; Israel och Juda gav jag åt dig. Och om inte detta hade varit nog skulle jag ha gett dig mer därtill.
9. Varför har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? Hettiten Uria har du dräpt med svärd. Hans hustru har du tagit, och honom själv har du dödat med ammoniternas svärd.
10. Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt, därför att du föraktade mig och tog hettiten Urias hustru.
11. Så säger Herren: Jag skall låta olyckan komma över dig från din egen familj. Inför dina ögon skall jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dem mitt på ljusa dagen.
12. Vad du har gjort i lönndom, det skall jag låta ske inför hela Israel i fullt dagsljus.«
13. David sade: »Jag har syndat mot Herren.« Natan svarade: »Herren förlåter dig din synd, du skall icke dö.
14. Men eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö.«
15. Sedan gick Natan hem.Herren lät en svår sjukdom drabba den son som Urias hustru hade fött åt David.
16. David bad till Gud för barnet och höll sträng fasta, och när han kom hem för att sova lade han sig på golvet.
17. Hovets äldste försökte få honom att stiga upp från golvet, men han vägrade och ville inte heller äta tillsammans med dem.
18. På sjunde dagen dog pojken, men hovfolket vågade inte tala om det för honom. De tänkte: »Om han inte ville lyssna till oss medan pojken ännu var vid liv, hur skall vi då våga tala om att han är död? Han kan göra något förfärligt.«
19. När David märkte att de viskade med varandra förstod han vad som hade hänt och frågade dem: »Är pojken död?« De svarade: »Ja, han är död.«
20. Då steg David upp från golvet, badade, smorde in sig med olja och bytte kläder. Sedan gick han in i Herrens hus och föll ner och tillbad. När han kom tillbaka hem begärde han fram mat och åt.
21. Hans män frågade honom varför han betedde sig så: »Medan pojken ännu levde fastade du och grät. Men nu när han är död stiger du upp och äter!«
22. David svarade: »Så länge pojken ännu var vid liv fastade jag och grät, för jag sade mig: Vem vet, kanske Herren har förbarmande med mig och låter pojken leva.
23. Men nu när han är död, varför skulle jag fasta då? Jag kan ju ändå inte få honom tillbaka. En gång går jag till honom, men han kommer aldrig åter till mig.«
24. David tröstade sin hustru Batseba, han gick till henne och låg med henne. Hon födde en son, och han gav honom namnet Salomo. Herren älskade honom