19. När David märkte att de viskade med varandra förstod han vad som hade hänt och frågade dem: »Är pojken död?« De svarade: »Ja, han är död.«
20. Då steg David upp från golvet, badade, smorde in sig med olja och bytte kläder. Sedan gick han in i Herrens hus och föll ner och tillbad. När han kom tillbaka hem begärde han fram mat och åt.
21. Hans män frågade honom varför han betedde sig så: »Medan pojken ännu levde fastade du och grät. Men nu när han är död stiger du upp och äter!«
22. David svarade: »Så länge pojken ännu var vid liv fastade jag och grät, för jag sade mig: Vem vet, kanske Herren har förbarmande med mig och låter pojken leva.
23. Men nu när han är död, varför skulle jag fasta då? Jag kan ju ändå inte få honom tillbaka. En gång går jag till honom, men han kommer aldrig åter till mig.«
24. David tröstade sin hustru Batseba, han gick till henne och låg med henne. Hon födde en son, och han gav honom namnet Salomo. Herren älskade honom
25. och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav pojken för Herrens skull namnet Jedidjah, Herrens älskade.
26. Joav angrep Rabba i Ammon och intog kungastaden.
27. »Jag har anfallit Rabba och tagit vattenstaden«, rapporterade han till David.
28. »Samla nu den övriga hären och belägra staden och intag den, så att det inte blir jag som gör det och mitt namn som förknippas med den.«
29. Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba. Han angrep staden och intog den.
30. David tog kronan från huvudet på Milkom. Den var av guld och ädla stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes nu på Davids huvud. Han förde bort ett ofantligt byte från staden
31. och tvingade ut invånarna att arbeta med sågar, järnhackor och järnyxor, och somliga satte han att slå tegel. På samma sätt behandlade han alla ammonitiska städer. Sedan återvände han med hären till Jerusalem.