11. Då grep David tag i sina kläder och rev sönder dem, och detsamma gjorde alla omkring honom.
12. De klagade och grät och fastade till kvällen i sorg över Saul och hans son Jonatan och över Herrens folk Israel, över alla dem som fallit i striden.
13. »Varifrån är du?« frågade David mannen som hade berättat. Han svarade att han var son till en amalekitisk invandrare.
14. »Hur vågade du lyfta din hand och förgöra Herrens smorde?« frågade David.
15. »Kom hit och hugg ner honom«, ropade han till en av sina män, och mannen slog ihjäl honom.
16. David sade: »Du bär själv skulden till din död. Du vittnade själv emot dig då du sade: Jag har dödat Herrens smorde.«
17. David uppstämde denna klagosång över Saul och hans son Jonatan
18. och föreskrev att Judas folk skulle lära sig den. Den är nedtecknad i Den redliges bok:
19. Din stolthet, Israel, ligger slagen på höjderna.Se, dina hjältar har fallit!
20. Förkunna det inte i Gat,låt det inte bli känt på Ashkelons gator —filisteernas döttrar skulle jubla,de oomskurnas kvinnor dansa av fröjd.
21. Må dagg icke falla på er, Gilboas höjder,må regn icke fukta er, dödens berg,ty fläckad ligger där hjältarnas sköld,Sauls sköld, ej glänsande mer av olja.
22. Aldrig törstade Jonatans pilförgäves efter fiendens blod.Aldrig vände Sauls svärdhungrigt tillbaka från hjältarnas kött.
23. Saul och Jonatan, de älskade, kära,i livet och döden förenade,snabbare än örnar, starkare än lejon.