26. Men i Goshen, där israeliterna bodde, kom det inte något hagel.
27. Farao kallade till sig Mose och Aron och sade till dem: »Den här gången erkänner jag min skuld. Det är Herren som har rätt, och jag och mitt folk har orätt.
28. Be för oss till Herren; nu har vi fått nog av hans åska och hagel. Jag låter er gå. Ni behöver inte bli kvar här längre.«
29. Mose svarade: »När jag kommer ut ur staden skall jag lyfta mina händer i bön till Herren. Åskan skall tystna och haglet sluta. Då skall du inse att jorden tillhör Herren.
30. Jag vet att du och dina hovmän ännu inte fruktar Herren Gud.«
31. Det var lin och korn som slogs ner, eftersom kornet hade gått i ax och linet stod i knopp,
32. men vetet och emmern, som mognar senare, blev inte förstörda.
33. Mose lämnade farao och gick ut ur staden och lyfte sina händer i bön till Herren. Då slutade det att åska och hagla, och hällregnet upphörde.
34. Men när farao såg att regnet och haglet och åskan var över framhärdade han i sin synd och gjorde sig hård, både han och hans hovmän.
35. Farao var obeveklig: han släppte inte israeliterna, alldeles som Herren hade sagt genom Mose.