10. Fogdarna och förmännen gick ut till folket och sade: »Farao har bestämt att ni inte längre skall få någon halm.
11. Halmen får ni skaffa bäst ni kan, men någon minskning av ert beting blir det inte.«
12. Då spred sig folket över hela Egypten för att samla strå att ha som halm.
13. Men fogdarna skyndade på dem och krävde att de skulle klara samma dagsverken som när de fick sin halm.
14. Och de israelitiska förmännen, som faraos fogdar hade satt över dem, blev pryglade. »Varför har ni inte tillverkat lika mycket tegel som förut, varken i går eller i dag?« sade man.
15. Då gick förmännen och klagade inför farao: »Varför gör du så mot dina tjänare?
16. Ingen halm ger man oss, men vi får ändå order att göra tegel. Nu får vi ta emot hugg och slag, och skulden är din.«
17. Men han svarade: »Lata, det är vad ni är! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren.
18. Gå nu och arbeta! Någon halm får ni inte, men ni måste leverera lika mycket tegel.«
19. Israeliternas förmän insåg att de var illa ute, eftersom man krävde att den dagliga mängden tegel inte skulle minska.
20. När de kom ut från farao mötte de Mose och Aron, som stod och väntade på dem.
21. Då sade de till dem: »Må Herren se vad ni gör och straffa er! Det är ert fel att farao och hans hovmän inte tål oss längre. Ni har satt vapen i händerna på dem, så att de kan döda oss.«
22. Mose vände sig på nytt till Herren och sade: »Herre, varför handlar du så illa mot detta folk? Varför skickade du mig?
23. Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han misshandlat dem. Du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk!«