4. När folket hörde dessa stränga ord klädde de sig i sorgdräkt, och ingen bar några smycken.
5. Herren sade till Mose: »Säg till israeliterna: Ni är ett styvnackat folk. Om jag bara ett ögonblick följde er på vägen skulle jag tillintetgöra er. Lägg nu bort era smycken, sedan får jag se vad jag skall göra med er.«
6. Då tog israeliterna av sig sina smycken och var utan dem alltifrån berget Horeb.
7. Mose brukade ta tältet och slå upp det utanför lägret, ett gott stycke därifrån. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som sökte råd hos Herren fick gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret.
8. Varje gång Mose gick ut till tältet reste sig alla och stod var och en vid ingången till sitt tält och såg efter honom, tills han hade gått in i tältet.
9. Och när Mose hade gått in sänkte molnpelaren sig och blev stående framför ingången, och Herren talade med Mose.
10. Då folket såg molnpelaren stå framför ingången till tältet reste de sig alla och bugade sig djupt, var och en vid ingången till sitt tält.
11. Och Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan. Sedan gick Mose tillbaka till lägret, men hans medhjälpare Josua, Nuns son, en ung man, lämnade aldrig tältet.
12. Mose sade till Herren: »Du säger att jag skall leda detta folk på dess väg. Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt att jag står dig nära och att jag har din gunst.
13. Om du sätter värde på mig så låt mig veta dina planer; då kan jag lära känna dig och behålla din gunst. Och kom ihåg att folket är ditt folk.«
14. Herren svarade: »Jag skall själv gå med er, så att du slipper oroa dig.« —
15. »Om du inte själv går med«, sade Mose, »så låt oss få stanna här.
16. Hur skall man kunna veta att jag och ditt folk har din gunst om inte du går med oss, så att jag och ditt folk utmärks framför alla andra folk på jorden?«