12. Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk.
13. Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid.«
14. Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
15. Mose gick ner från berget och bar med sig de två tavlor han hade fått som ett förbundstecken, tavlor med skrift på båda sidorna: det var skrivet både på framsidan och på baksidan.
16. Tavlorna var Guds verk, och skriften som var inristad på dem var Guds skrift.
17. Josua hörde hur folket skrek och ropade och han sade till Mose: »Det hörs stridslarm i lägret!«
18. Mose svarade:»Det är inte segerropoch inte besegrades klagan,det är ljudet av sång jag hör!«
19. Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot.
20. Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
21. Mose sade till Aron: »Vad har detta folk gjort dig, eftersom du har fått dem att synda så grovt?«
22. Aron svarade: »Var inte vred, herre! Du vet själv hur de dras till det som är ont.
23. De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.