5. När de tillreder vad de hämtat hem på sjätte dagen kommer det att vara dubbelt så mycket som de samlar in de andra dagarna.«
6. Mose och Aron sade då till israeliterna: »I kväll skall ni förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egypten,
7. och i morgon skall ni få se Herrens härlighet. Han hör ert knot mot honom — för det är inte mot oss ni knotar, vi är ju ingenting.«
8. Och Mose fortsatte: »I kväll ger Herren er kött att äta och i morgon så mycket bröd ni behöver. Herren hör nu hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren.«
9. Sedan sade Mose till Aron: »Säg till Israels menighet att träda fram inför Herren, eftersom han har hört deras knot.«
10. När Aron talade till Israels menighet vände de sig mot öknen, och då visade sig Herrens härlighet i molnet.
11. Herren talade till Mose:
12. »Jag har hört israeliternas knot. Säg till dem: Mellan skymning och mörker skall ni få kött att äta, och i morgon bitti skall ni få så mycket bröd ni behöver. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud.«
13. Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och på morgonen låg det dagg runt omkring lägret.
14. När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken.
15. Och när israeliterna såg det frågade de varandra: »Vad är det här?« eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: »Det är den mat som Herren ger er att äta.
16. Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält.«
17. Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre.
18. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde.