13. Du ledde med trofast kärlekdet folk som du friköpt,förde det med makttill din heliga boning.
14. Folken hörde det och darrade.Ångest grep filisteerna,
15. Edoms furstar fylldes av skräck,de starka i Moab greps av fruktan,modet svek dem som bodde i Kanaan.
16. Fasa och skräck föll över dem,inför din mäktiga armstod de förstenade,medan ditt folk drog fram, Herre,det folk drog fram som du vunnit åt dig.
17. Du ledde dem fram och planterade dempå det berg som är din egendom,den plats du gjort till din boning, Herre,den helgedom, Herre, du själv har grundlagt.
18. Herren är konungnu och för evigt.
19. När faraos hästar gick ut i havet med hans vagnar och vagnskämpar lät Herren havets vatten strömma tillbaka över dem. Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet.
20. Mirjam, som var syster till Aron och ägde profetisk gåva, tog sin tamburin, och alla kvinnorna följde henne; de slog på tamburiner och dansade.
21. Och Mirjam ledde sången:Sjung till Herrens ära:stor är hans höghet och makt.Häst och vagnskämpevräkte han i havet.
22. Mose lät Israel bryta upp från Sävhavet, och de drog ut i Shuröknen. När de hade vandrat tre dagar i öknen utan att finna vatten