17. Förlåt mig nu denna enda gång vad jag har gjort, och be till Herren, er gud, att han befriar mig från denna dödliga plåga.«
18. Mose lämnade farao och bad till Herren.
19. Då lät Herren vinden slå om till en hård västan som förde med sig gräshopporna och sopade ut dem i Sävhavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar någonstans i hela Egypten.
20. Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han släppte inte israeliterna.
21. Herren sade till Mose: »Lyft handen mot skyn, så skall ett mörker komma över Egypten, ett mörker så tätt att man kan ta på det.«
22. Mose lyfte sin hand mot skyn, och ett djupt mörker låg över hela Egypten i tre dagar.
23. Människorna kunde inte se varandra eller gå någonstans på tre dagar. Men överallt där israeliterna bodde var det ljust.
24. Då kallade farao på Mose och sade: »Gå, och frambär offer åt Herren! Ni behöver bara lämna kvar era får och era kor — kvinnorna och barnen får gå med er.«
25. Men Mose svarade: »Tänker kanske du förse oss med slaktoffer och brännoffer så att vi kan offra åt Herren, vår Gud?
26. Nej, vår boskap måste också gå med oss — inte en klöv får bli kvar! Det är av boskapen vi skall offra åt Herren, vår Gud, och vad vi skall offra åt Herren vet vi inte själva förrän vi kommer fram.«
27. Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han ville inte släppa dem.
28. Farao sade till Mose: »Gå din väg, och se till att du aldrig mer kommer inför mina ögon! Om du gör det skall du dö.« —
29. »Du har rätt«, svarade Mose, »jag skall aldrig mer komma inför dina ögon!«