3. Kung Seleukos av Asien betalade rentav alla kostnader för offertjänsten med egna medel.
4. Men en man av släkten Bilga vid namn Simon, som hade blivit utnämnd till tempelföreståndare, blev oense med översteprästen om hur handeln i staden skulle regleras.
5. Då han inte kunde göra sig gällande mot Onias vände han sig till Apollonios, Thraseas son, som då var ståthållare över Koilesyrien och Fenikien.
6. För honom uppgav han att skattkammaren i Jerusalem gömde en obeskrivlig mängd rikedomar; där fanns så mycket pengar att de inte kunde räknas, och de var inte reserverade för offertjänsten utan skulle mycket väl kunna komma under kungens kontroll.
7. När Apollonios sedan sammanträffade med kungen rapporterade han om rikedomarna som beskrivits för honom. Kungen utsåg då sin minister Heliodoros och sände i väg honom med uppdraget att få de omtalade pengarna utlämnade.
8. Heliodoros gav sig genast ut på resan, med det påstådda syftet att besöka städerna i Koilesyrien och Fenikien, men i verkligheten för att genomföra kungens planer.
9. Sedan han kommit fram till Jerusalem, där han blev vänligt mottagen av översteprästen och hela staden, redogjorde han för de informationer som Simon lämnat och avslöjade orsaken till att han själv hade kommit. Sedan frågade han om förhållandena verkligen var sådana som det sagts.
10. Översteprästen klargjorde då att det rörde sig om depositioner som tillhörde änkor och faderlösa barn,
11. till en del också Hyrkanos, Tobias son, en mycket inflytelserik man. Det förhöll sig alltså inte så som den gudlöse Simon lögnaktigt påstått. Hela beloppet uppgick till 400 talenter silver och 200 talenter guld,
12. och det var fullständigt otänkbart att begå en oförrätt mot dem som satt sin lit till platsens helgd och till det över hela världen berömda templets okränkbara höghet.
13. Men Heliodoros hänvisade till kungens instruktioner och vidhöll att tillgångarna under alla omständigheter måste beslagtas för kungens räkning.
14. Han bestämde en dag och beredde sig att gå in i templet för att företa en undersökning.I hela staden rådde stark oro.
15. Prästerna kastade sig ner framför altaret i sina ämbetskläder, ropade till himlen och bad honom som stiftat lagen om anförtrott gods att låta dessa depositioner få förbli orörda för ägarnas räkning.
16. Det var hjärtslitande att se översteprästen: hans ansiktsuttryck och blekhet förrådde vilken ångest han kände.
17. Mannen skalv i hela kroppen av fasa, så att alla kunde se hur han led i sitt hjärta.
18. Från husen rusade männen ut i stora skaror, och allt folket samlades till bön på grund av den vanära som hotade den heliga platsen.