1. Nikanor fick rapport om att Judas män höll till i Samarien, och han bestämde sig för att anfalla dem på vilodagen, då det kunde ske helt riskfritt.
2. Men de judar som hade tvingats att följa med honom sade: »Döda dem för all del inte på detta råa och barbariska sätt, utan visa vördnad för den dag som har ärats och helgats mer än de andra av den allseende Guden!«
3. Ärkeskurken frågade då: »Finns han i himlen, härskaren som har förordnat att man skall fira sabbatsdagen?« —
4. »Ja«, förklarade de, »den levande Herren själv som härskar i himlen har befallt att den sjunde dagen skall hållas helig.«
5. Då sade han: »Men jag är härskare på jorden, och jag ger order om att vapnen skall brukas och kungens uppdrag utföras.«Att genomföra sin ondskefulla föresats var han emellertid inte i stånd till.
6. I sitt skrävlande övermod var Nikanor fast besluten att resa ett monument åt sig själv som segrare över hela Judas här.
7. Men Mackabaios vacklade inte ett ögonblick i sin tillförsikt utan var full av hopp om att Herren skulle ta sig an hans sak.
8. Han uppmanade sitt folk att inte tappa modet inför hedningarnas framryckning utan tänka på hur de hade fått hjälp från himlen förr och se fram mot den seger som allhärskaren också nu skulle skänka dem.
9. Han uppmuntrade dem med ord ur lagen och profeterna, påminde dem om de strider som de redan hade utkämpat och ökade på så sätt deras stridslust.
10. Sedan han hade väckt deras mod gav han sina order och skildrade samtidigt för dem hedningarnas trolöshet och deras brott mot givna eder.
11. Han rustade var och en av dem, inte bara med skyddande sköldar och lansar, utan framför allt genom att uppmuntra dem med välvalda ord. Slutligen lät han dem höra en dröm som förtjänade tilltro, och därmed gjorde han dem alla överdådigt glada till mods.
12. Detta var innehållet i Judas drömsyn: den förre översteprästen Onias, en god och fin man, försynt i sitt uppträdande och vänlig i sitt sätt, som kunde lägga sina ord väl och som ända från barndomen hade vinnlagt sig om ett i alla avseenden rättskaffens liv — han stod med utsträckta händer och bad för hela det judiska samhället.
13. Därpå visade sig en märklig man med vitt hår och ädelt utseende, präglad av en underlig, överväldigande auktoritet.
14. Och Onias sade: »Denne man, som är sina bröders vän och flitigt ber för folket och den heliga staden, är Jeremia, Guds profet.«
15. Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord:
16. »Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare.«
17. Uppmuntrade av Judas välfunna ord, som hade förmågan att sporra till tapperhet och göra ynglingar till män, beslöt de att inte slå läger utan gå till anfall med friskt mod och nå ett avgörande genom att djärvt hugga in på fienden. De tänkte på att staden, religionen och templet svävade i fara,
18. ty ängslan för hustrur och barn, för bröder och släktingar kom i andra hand för dem, och deras oro gällde först och främst det helgade templet.
19. Också de som hade lämnats kvar i staden kände stor ångest och var fulla av oro för anfallet ute på öppna fältet.
20. Alla väntade nu på det förestående avgörandet; fienden hade redan koncentrerat sina styrkor och ställt upp hären i slagordning, elefanterna hade förts till en lämplig position och kavalleriet ordnats på flyglarna.