23. Medan offret förbrändes bad prästerna en bön, som alla de närvarande deltog i. Jonatan ledde bönen; de andra stämde in, och med dem Nehemja.
24. Bönen löd så:»Herre, Herre Gud, alltings skapare, du fruktansvärde, starke, rättfärdige, barmhärtige, du som ensam är konung, du som ensam är god,
25. som ensam sörjer för alla, som ensam är rättfärdig, allhärskare och evig, du som räddar Israel ur allt ont och som har utvalt våra fäder och helgat dem!
26. Ta emot detta offer för hela ditt folk Israel, bevara din egendom och helga den!
27. Samla dem av oss som är skingrade, befria dem som lever i slaveri bland hedningarna! Vänd din blick till dem som är föraktade och utstötta, och låt hedningarna känna att du är vår Gud!
28. Straffa dem som i övermod förtrycker och misshandlar oss!
29. Plantera ditt folk på din heliga plats, så som Mose sade!«
30. Sedan sjöng prästerna lovsångerna.
31. Men när offergåvorna hade förbränts befallde Nehemja att det som fanns kvar av vätskan skulle hällas över några stora stenar.