21. De kom tillbaka och bedyrade att de inte kunde finna någon eld utan bara en tjock vätska. Då befallde han dem att ösa upp och komma dit med en del av den. När allt som behövdes för offret hade staplats upp befallde Nehemja prästerna att stänka vätskan över veden och det som låg på den.
22. De gjorde så, och en stund förflöt. Då lyste solen fram genom molntäcket, som dittills hade skymt den, och till allas häpnad flammade det upp en stor eld.
23. Medan offret förbrändes bad prästerna en bön, som alla de närvarande deltog i. Jonatan ledde bönen; de andra stämde in, och med dem Nehemja.
24. Bönen löd så:»Herre, Herre Gud, alltings skapare, du fruktansvärde, starke, rättfärdige, barmhärtige, du som ensam är konung, du som ensam är god,
25. som ensam sörjer för alla, som ensam är rättfärdig, allhärskare och evig, du som räddar Israel ur allt ont och som har utvalt våra fäder och helgat dem!
26. Ta emot detta offer för hela ditt folk Israel, bevara din egendom och helga den!
27. Samla dem av oss som är skingrade, befria dem som lever i slaveri bland hedningarna! Vänd din blick till dem som är föraktade och utstötta, och låt hedningarna känna att du är vår Gud!
28. Straffa dem som i övermod förtrycker och misshandlar oss!
29. Plantera ditt folk på din heliga plats, så som Mose sade!«
30. Sedan sjöng prästerna lovsångerna.
31. Men när offergåvorna hade förbränts befallde Nehemja att det som fanns kvar av vätskan skulle hällas över några stora stenar.
32. När detta skedde slog det upp en låga, men den slocknade när skenet från altaret träffade den.
33. Då saken blev allmänt känd berättade man också för kungen i Persien att vätskan hade kommit i dagen på den plats där de bortförda prästerna gömt elden, och att Nehemja och hans män sedan hade använt den för att rena offergåvorna.
34. När kungen hade undersökt saken lät han inhägna platsen och förklarade den helig.
35. Han delade också ut stora summor åt dem han ville visa sin välvilja.