22. Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas.
23. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning.
24. Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser?
25. Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med ståndaktighet.