20. Då svarade dem hans föräldrar, och sade: Vi vete, att denne är vår son, och att han var blind född.
21. Men huru han nu ser, vete vi icke; eller hvem hans ögon öppnat hafver, vete icke vi; han är åldrig nog, spörjer honom till; tale sjelf för sig.
22. Detta sade hans föräldrar derföre, att de räddes för Judarna; ty Judarna hade då redo beslutit emellan sig, att hvilken som bekände honom vara Christus, han skulle utkastas af Synagogon.
23. Fördenskull sade hans föräldrar: Han är åldrig nog, spörjer honom sjelf.
24. Åter kallade de mannen, som hade varit blind, och sade till honom: Gif Gudi ärona; vi vete, att denne mannen är en syndare.
25. Svarade han, och sade: Om han är en syndare, vet jag icke; ett vet jag, att jag var blind, och ser nu.
26. Åter sade de till honom: Hvad gjorde han dig? Huru öppnade han din ögon?
27. Han svarade dem: Jag sade det nu eder; hörden I det icke? Hvi viljen I nu åter höra det? Viljen I ock varda hans Lärjungar?
28. Då bannade de honom och sade: Var du hans Lärjunge; vi äre Mose lärjungar.
29. Vi vete, att Gud hafver talat till Mosen; men hvadan denne är, vete vi icke.
30. Då svarade den mannen, och sade till dem: Det är ju underligit, att I icke skolen veta hvadan han är; och likväl hafver han öppnat min ögon.
31. Vi vete, att Gud icke hörer syndare; utan den som är gudfruktig, och följer hans vilja efter, honom hörer han.