2. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.
3. Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.
4. Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.
5. Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.
6. Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.
7. Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.
8. Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:
9. Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.
10. Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.
11. På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.
12. Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.
13. Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.
14. De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.
15. Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.
16. Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.
17. Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.
18. Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.
19. De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.
20. Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.